Fields of Gold

Ute och cyklade lite i går kväll. Först ned till havet och sedan bland sädesfälten.

Har ni någon aning om hur vackra sädesfält kan vara? Det hade inte jag innan jag kom hit till Skillinge. Växlar i färg och form med tidens gång - årets och dygnets. Olika ljus, olika fält. Och olika sädesslag, så olika...

Såvitt jag kan förstå växer både vete, råg, korn och havre här i omgivningarna. Och vallmo och blåklint lyser upp här och var. Vet du hur vacker en ensam röd vallmo i kvällsolen i ett rågfält kan vara? Men kanske mest fantastiska är kornfälten - med axens långa spröt och de grön-gul-gyllene böljorna...

När jag cyklade igår kom jag att tänka på att det finns en känd sång om kornfält. Trodde den hette Fields of Barley, men när jag sökte på YouTube visar den sig heta Fields of Gold. Spelar den här i två versioner med två fantastiska artister, först Eva Cassidy, sedan Sting:





/Svante

Mormors helikopter och medkänsla

Låg på min yogamatta nu på morgonen när jag plötsligt hörde någon säga "mormors helikopter". Rösten kom från andra våningen. Det tog mig bara en sekund att inse att det var de byggjobbande polackerna som vaknat och inlett en morgonkonversation.

Jag begrep inte ett ord av vad de sa förutom just "mormors helikopter", ord som faktiskt återkom en andra gång. Hade jag haft bättre fantasi så hade jag kanske kunnat lyssna mig till vad som skedde med mormors helikopter och spinna ihop en hel berättelse kring den...

Varför gör vi om polska till svenska? Varför gör vi en hotfull gestalt eller ett älskande par av en buske i skymningen? Varför tror vi att vårt barn slagit knät blodigt när det bara torkat av handen som var kladdig av ketchup?

Varför förvränger vi verkligheten? Jo, för att sinnet är en meningsbyggande maskin som bygger historier 24 timmar om dygnet med hjälp av sinnesintryck, nya och lagrade.

Det är inget fel på våra ögon, våra öron, vår hud, vår näsa eller vår tunga. De tar in de sinnesintryck de tar in. De registrerar information med neutralitet och objektivitet. Det är i "kopplingscentralen", sinnet, det slår slint. Det är där hela vår dualistiska värld uppstår. Jag, å ena sidan, världen å den andra...

Allehanda historier konstrueras i kopplingscentralen sinnet och vi tar dem för verkliga. "Jag" blir verklig och "världen" blir verklig. Och det är så det måste vara.

Om det inte vore så skulle det varken finnas värld, samhälle, utveckling eller människor, varken miljöproblem, fotbollslandskamper, EU-val, nanoteknologi eller Michael Jackson. Tack vare den meningsbyggande maskinen sinnet finns allt detta och mer därtill. Tack vare denna maskin finns gott och ont, rätt och fel, dåligt och bra...

Tack vare sinnet finns tusen och en sagor om mormors helikopter och tusen och en sagor om klimateffekten, mördarsniglarna, pedofilerna, Alvas tvåårskalas, flygbiljetterna till Kreta, köksrenoveringen i sommarstugan och den söta näbbmusen som katten släpade in i morse. Utan sinnet, inga sagor; ingen värld, inget jag.

Synd bara att vi tar sagorna på så blodigt allvar. Som om vår sinnesskapade verklighet vore verkligen Verklig... Som om vårt sinnesskapade "jag" vore verkligen Verkligt...

Medkänsla (såväl med den egna sagofiguren som med de andra) - förefaller det mig - är att vila i den Verklighet som förblir fullständigt opåverkad av allt som sker i sagornas tankevärld; det vill säga, allt som sker i våra så kallade liv.

Allt som sker i våra liv "sker" förvisso. Det är "verkligt" för våra "jag", men inte verkligen Verkligt.

Att vila i den vissheten är medkänsla.

Må vi alla vila HÄR. Medan mormors alla helikoptrar surrar vidare över världarnas alla himlar. Må vi alla finna den frid som är vårt sanna Hem - det Hem vi aldrig lämnat.

/Svante

Jeff Foster, Ramesh Balsekar och [fyll i ditt namn här]

Hur många namn finns det på jorden nuförtiden? När jag gick i skolan fick jag lära mig att vi är 4 miljarder mänskor på den här planeten. Men det var då det, nu är vi fler...

Jeff Foster är ett av detta namn. Det är namnet på den röst du hör i nedanstående film:



Jeff Foster säger också:

"A quiet revolution in spirituality is taking place. There is a growing sense that freedom cannot be found in philosophies, religions, ideologies; that it cannot be located in books [or blogs!], or reached through lifetimes of intense spiritual practice; that it cannot be passed on by enlightened or awakened spiritual masters; that it cannot be owned, cannot be taught, cannot be captured.

There is a growing sense that freedom is all there is [min fetning], that it goes right to the heart of what you are, that it is constantly available and costs nothing. And that's what the message of nonduality points to - the absolute freedom right at the heart of life. It's a radical message, to be sure. And yet it's as soft and gentle as a kiss from a loved one."

Och Ramesh Balsekar säger samma sak:

"Separation is the absence of love, and love is the absence of separation."

Är det någon skillnad på det Jeff och Ramesh säger och det du redan vet?

/Svante