Låg på min yogamatta nu på morgonen när jag plötsligt hörde någon säga "mormors helikopter". Rösten kom från andra våningen. Det tog mig bara en sekund att inse att det var de byggjobbande polackerna som vaknat och inlett en morgonkonversation.
Jag begrep inte ett ord av vad de sa förutom just "mormors helikopter", ord som faktiskt återkom en andra gång. Hade jag haft bättre fantasi så hade jag kanske kunnat lyssna mig till vad som skedde med mormors helikopter och spinna ihop en hel berättelse kring den...
Varför gör vi om polska till svenska? Varför gör vi en hotfull gestalt eller ett älskande par av en buske i skymningen? Varför tror vi att vårt barn slagit knät blodigt när det bara torkat av handen som var kladdig av ketchup?
Varför förvränger vi verkligheten? Jo, för att sinnet är en meningsbyggande maskin som bygger historier 24 timmar om dygnet med hjälp av sinnesintryck, nya och lagrade.
Det är inget fel på våra ögon, våra öron, vår hud, vår näsa eller vår tunga. De tar in de sinnesintryck de tar in. De registrerar information med neutralitet och objektivitet. Det är i "kopplingscentralen", sinnet, det slår slint. Det är där hela vår dualistiska värld uppstår. Jag, å ena sidan, världen å den andra...
Allehanda historier konstrueras i kopplingscentralen sinnet och vi tar dem för verkliga. "Jag" blir verklig och "världen" blir verklig. Och det är så det måste vara.
Om det inte vore så skulle det varken finnas värld, samhälle, utveckling eller människor, varken miljöproblem, fotbollslandskamper, EU-val, nanoteknologi eller Michael Jackson. Tack vare den meningsbyggande maskinen sinnet finns allt detta och mer därtill. Tack vare denna maskin finns gott och ont, rätt och fel, dåligt och bra...
Tack vare sinnet finns tusen och en sagor om mormors helikopter och tusen och en sagor om klimateffekten, mördarsniglarna, pedofilerna, Alvas tvåårskalas, flygbiljetterna till Kreta, köksrenoveringen i sommarstugan och den söta näbbmusen som katten släpade in i morse. Utan sinnet, inga sagor; ingen värld, inget jag.
Synd bara att vi tar sagorna på så blodigt allvar. Som om vår sinnesskapade verklighet vore verkligen Verklig... Som om vårt sinnesskapade "jag" vore verkligen Verkligt...
Medkänsla (såväl med den egna sagofiguren som med de andra) - förefaller det mig - är att vila i den Verklighet som förblir fullständigt opåverkad av allt som sker i sagornas tankevärld; det vill säga, allt som sker i våra så kallade liv.
Allt som sker i våra liv "sker" förvisso. Det är "verkligt" för våra "jag", men inte verkligen Verkligt.
Att vila i den vissheten är medkänsla.
Må vi alla vila HÄR. Medan mormors alla helikoptrar surrar vidare över världarnas alla himlar. Må vi alla finna den frid som är vårt sanna Hem - det Hem vi aldrig lämnat.
/Svante
8 kommentarer:
Kloka ord Svante.. mormors helikopter låter faktiskt som en särdeles fin titel på en bok.. men oroa dig inte. Jag har verkligen bara varit just där jag är i mig själv de senaste dagarna.. men jag tycker om att leka med tanken ibland.
Lev väl!
/Liv
Hi, hi... Ja, det är en mycket bra boktitel. Jag kan berätta för dig att jag har ett femtiotal påbörjade bokmanus på min hårddisk. De flesta är mindre än en sida långa, några ett tiotal, ett fåtal över hundra... En vacker dag kanske det blir en färdig bok.
Något av det bästa med att inte kunna avsluta en bok, utan hela tiden börja på nya, är dock just att jag får tillfälle att hitta på så många titlar. Det är en konst i sig som jag är mycket förtjust i. :-)
Kram
Svante
Mormors helikopter... var kanske ett delande av min dröm som jag hade samma morgon som du... min mormor var från Polen och kom hit efter 2:a v.kriget och jag drömde om en svart helikopter som hoovrade över mig och övervakade mig (obehagligt). I vårt kollektiva medvetande finns allt; sen är det våra tolkningar som blir personliga... eller hur?
Fridens,
/A
Ja, det kanske det var. :-) Allt finns. Ingen tvekan om det. Att det finns "i det kollektiva" är en tolkning som uppkommer i samma ögonblick som tolkningen "det personliga" uppkommer.
Det är tolkningar som skapar personer - eller hur? Vad är en person mer än en härva av tolkningar? Det personliga "jag" vi tar som så verkligt är inget annat än en "gammal vana" att tolka på vissa sätt (=skapa en viss typ av värld/verklighet). Eller...?
/Svante
Ja, så kan man ju också se det... Är då ingenting någonsin något annat än en bunke energitrådar i olika formationer... hur skulle vi då förstå vår värld om vi inte tolkar det i personligt resp. kollektivt? Går det?
Kram
Tack för din vilja till dialog. Syftet med den här bloggen är just att väcka frågor hos läsarna och bjuda in till dialog kring dessa frågor.
Så här är det: Inga tolkningar eller verbaliseringar kan någonsin göra mer än att (i bästa fall) peka på Sanningen/Tao/Mysteriet. "Jag" (som person) kan aldrig förstå "världen". För "jag" och "världen" är två sidor av samma mynt.
Vägen, som jag ser det, kan sägas vara att lägga mer fokus på frågorna än på svaren. Att alltid fortsätta ifrågasätta, medveten om att så länge det finns ett "jag" så stämmer INGA tankar överens med Verkligheten. (För "världen" kommer blott att vara en spegelbild av "jag".)
Den vägen går det att gå! Och det är inte säkert att där behöver finnas något "personligt resp. kollektivt". Där kanske helt enkelt bara finns öppenhet... :-)
Men det är inte säkert att "jag" (den vi tänker/tror att vi är) har någon lust att öppna sig för (eller SE) den vägen... För det som är öppenhet för den vi verkligen ÄR, kan tolkas som rena döden av "jag". :-)
Kram
Svante
Ibland måste man sluta att filosofera och ställa frågor stup i kvarten och faktiskt bara agera. Ibland behöver tvätten tvättas. Jag kan ställa den frågan tusen gånger på olika sätt och laborera med hur, när och var. Ändå är sanningen för mig att jag behöver och mår bra av att ha rena kläder på mig. Ett evigt frågande upplever jag ibland som ett ytligt sätt att fly från ansvar när det gäller den värld och verklighet som vi delar här och nu med andra människor.
När det sedan kommer till personlig utveckling, tro, drömmar, mål, värderingar osv så är det självklart att varje människa måste få hitta sina egna svar och där är frågan alltid viktigast, med eller utan någon annan som ställer dem åt en.
Fridens,
/Alexandra
Tack för dina åsikter. :-)
/Svante
Skicka en kommentar